COLIN LIDDELL RECENSERAR GREG JOHNSONS NYA HÖGERN KONTRA GAMLA HÖGERN (SWEDISH)

Inlagd av Colin Liddell

En svensk översättning av dr Greg Johnsons bok "Nya högern kontra Gamla högern" släpptes under 2015 av Logik Förlag.

På mikronivå är det fortfarande möjligt att kalla Amerika för ett demokratiskt land – med olika lokala ämbetsmän som väljs av medborgare förstärkta av rätten att bära vapen och uttrycka sina åsikter. Men på makronivå – den för städer, stater och själva nationen – den nivå där folk måste finnas representerade för att kunna genomföra verklig förändring (eller hindra det från att ske), är det en helt annan sak. Här är Amerika ett mästerstycke i antidemokrati – ett samhälle som kontrolleras av oligarkiska eliter som är överens om det mesta och som använder sin makt (media, rättsväsende och de politiska partier de betalar för) för att hämma varje oberoende impuls som reser sig ur folket.

Den illistiga skönheten i detta system ligger i att de får som kontrolleras fortfarande tror att fåraherden och fårhundarna som kontrollerar dem bara är andra får. Det felaktiga politiska medvetande som detta avslöjar får även understöd av det relativa välstånd och den materiella komforten, i synnerhet för samhällets starkare och intelligentare medlemmar.

Konsekvensen av detta är att Amerika de facto är en politisk öken på ett sätt som andra västländer inte är. Till skillnad från Frankrike, Finland eller Ungern, eller ett antal andra europeiska länder där det finns en betydande mängd politiska alternativ tillgängliga för väljarna, finns det i Amerika inga meningsfulla val bortom den falska duopol som bara är ett monopol i förklädnad.

Men öknen har alltid lockat sina asketer, sina stirriga galningar eller uppriktigt heliga män som vördar sanningen eller sina villfarelser mer än sin personliga bekvämlighet. Från öknen kan, som historien visat, en kraft ibland träda fram för att ruska om världen.

Det är i det sammanhanget man ska betrakta den nordamerikanska nya högern, en löst sammansatt rörelse som omfattar The Occidental Observer, Alternative Right, Radix-NPI, Arktos Publishing, The Right Stuff, Theden, the Traditionalist Youth Network, Amerika.org och andra grupper och små institutioner.

I termer av intellektuell eldkraft och vittomspännande förbindelser, utgörs den kanske viktigaste delen av den nordamerikanska nya högern av Greg Johnsons Counter-Currents, som lyckas leverera en regelbunden spärreld av artiklar såväl som sporadiska bokutgivningar.

Sent under fjolåret publicerade Johnson New Right versus Old Right [Nya högern kontra Gamla högern] en vackert formgiven och presenterad samling av hans essäer. Den är helt klart avsedd som en viktig vägvisare och inspirerande text åt den nordamerikanska nya högern.

Trots att den nordamerikanska nya högern har ambitionen att bli en politisk rörelse vore det förhastat att säga att den är en sådan nu. Det är heller inte sannolikt att den blir det inom den närmsta framtiden. I den metaforiska bemärkelsen befinner den sig fortfarande helt och fullt i öknen, där den begrundar skyarna, härdar sin kropp och vässar sina knivar inför den dag den kan avancera från filosofins och metapolitikens vidder till det jordiska maktspelets solkigare värld.

Den här situationen har både positiva och negativa sidor. På minussidan saknar den nordamerikanska nya högern sin europeiska motsvarighets politiska betydelse, där partier och politiker reser sig, vilka i viss utsträckning påverkats av den nya högerns föreställningar såsom de först utvecklades av Alain de Benoist och GRECE. Men på den positiva sidan hämmas den inte av politiska komplikationer och behöver därför inte göra avkall på sig själv när den utvecklar sina idéer och tillvägagångssätt. Kort uttryckt andas den en friare och renare luft.

Denna miljö gynnar en viss typ av person, någon allmänbildad som kan utforska tankar med exakt logik, snarare än vardagspolitikens inställsamma trixare och fixare. Ett skäl till att Johnson trätt fram som en av de viktigaste profilerna inom den nordamerikanska nya högern är för att han stämmer mycket bättre in på den förstnämnda typen än den senare. Så länge som den nordamerikanska nya högern är kvar i öknen, är det den typen som kommer att dominera rörelsen.

En viktig kvalitet i det här stadiet av rörelsen är förmågan att skriva om tankar och idéer med stor klarhet och att strukturera argument. Att vara allmänbildad är bra, och att veta vem eller vad man ska citera är imponerande, men att skriva är nyckeln, och det skapar den obevekliga mentala disciplin och betraktelseförmåga som krävs för att skapa mäktiga föreställningar och insikter.

Nya högern kontra Gamla högern visar exakt detta i det att Johnson utforskar komplexa problem med klarhet och precision och reducerar dem till solida slutsatser. Att följa med i denna process är en fröjd för läsaren i och med att Johnson alltid värderar klar och enkel kommunikation högre än behovet av att mystifiera och imponera. Det här är en man som inte är rädd för att använda korta meningar eller frammana jämförelser med Ernest Hemingway.

Boken börjar med en berömmande och kompletterande introduktion av dr. Kevin MacDonald, som sedan åtföljs av 31 av Johnsons artiklar. Dessa har publicerats tidigare på Counter-Currents eller The Occidental Observer under de senaste åren. De är inordnade i fyra huvudområden – Politik och metapolitik (8 essäer), Omtvistade frågor (12 essäer), Att bygga en rörelse (5 essäer) och Distraktioner och återvändsgränder (6 essäer).

Trots att det är en samling av skilda essäer skrivna vid olika tillfällen av olika skäl, upplevs boken ofta som en sammanhängande, organiskt enhetlig och fristående bok. Detta vittnar antingen om Johnsons redaktionella färdigheter i att välja ut och disponera essäerna, eller om hans tankevärlds övergripande konsekvens och precision.

En hel del av litteraturen om den alternativa eller nya högern, i synnerhet den som förmedlar Nietzsches, Heideggers eller de Benoists tankegods, kan verka svårbegriplig, oklar och förvirrande, och ger intryck av att idéerna inte blivit ordentligt strukturerade. Det är aldrig fallet med Johnsons författarskap. Trots att han tydligt är bekant med alla dessa författare såväl som andra, är han alltid lättförståelig och klar.

En del av detta härrör från hans förankring i den grekiska filosofin, hans erfarenheter som lärare, och hans särskilda intresse för Platon. Alla som läst Platons verk på djupet är medvetna om de enkla steg med vilka ”karaktären” Sokrates för fram eller dekonstruerar komplexa föreställningar. Johnsons författarskap bär den grekiske filosofens kännetecken.

Politik och metapolitik

Den första av bokens fyra delar – Politik och metapolitik (8 essäer) – lägger grunden och lyfter fram de uppenbara skillnaderna mellan den nordamerikanska nya högern och den falska högern, den så kallade konservativa rörelsen. Denna avfärdas helt riktigt som bakändan av en ständigt avancerande anti-hierarkisk liberalism.

Också betydelsefullt för Johnsons budskap – i beaktande av bokens titel – är skillnaden mellan den sanna högerns två former, vilka han definierar som den gamla högern (fascisterna och nazisterna, samt deras nutida anhängare i olika små nynazistiska rörelser) och den nya högern (den rörelse som skapades i Europa från 1960-talet och framåt av Alain de Benoist och andra och som nu också inkluderar den nordamerikanska nya högern).

Olika uppfattningar i rasfrågan skiljer den nordamerikanska nya högern och den europeiska nya högern åt. Dessa härrör från det vita Amerikas bakgrund som kolonialnation, sammansatt av olika vita etniciteter, grundat på infödda befolkningars mark, och det afrikanska slaveriet som ytterligare komplikation.

Både den gamla högern och den nya högern är starkt traditionalistiska, anti-egalitära, och rasmedvetna, men den huvudsakliga skillnaden handlar om taktik – om att välja vapen som passar kampen och strida i terräng som ger oss fördel istället för nackdel.

I den inledande essän som skänkt boken dess titel (från maj 2012), en av bokens viktigaste, uppehåller sig Johnson vid behovet av ett tillvägagångsätt som blickar mot framtiden istället för mot det förflutnas kvarnsten som dömt rörelser av den gamla högerns modell till ineffektivitet.

En särskild inspirationskälla utgörs av den nya vänstern och det sätt på vilket den förkastat inte bara den gamla vänsterns taktik utan även ekonomins slagfält, där den regelbundet fick stryk av en reformerad kapitalism. Genom att överge omodern taktik som massmobilisering genom strejker, gatuslagsmål och revolution, påbörjade den istället sin marsch genom institutionerna och hittade en bördigare jordmån:

Den nya vänstern behöll den gamla vänsterns värderingar och yttersta mål. De behöll även delar av dess filosofiska stomme. Sedan gav de sig an att sprida sina idéer inom hela kulturen genom propaganda och institutionell subversion. Och de vann. Bortsett från Kuba och Nordkorea är den ortodoxa kommunismen död. Överallt står kapitalismen som segrare. Men på kulturens område är det ändå vänsterns värderingar som är fullständigt hegemoniska. Vänstern förlorade det kalla kriget, men vann freden. (s. 29)

På grund av den nordamerikanska nya högerns rådande oförmåga att påverka politiken, argumenterar Johnson för att den istället bör fokusera på metapolitik, dvs. söka påverka samhällets moraliska och kulturella föreställningar, och samtidigt också bygga oberoende nätverk och gemenskaper.

Andra essäer tittar närmare på hur detta ska kunna uppnås. Ett nyckelbegrepp som utforskas i ”Hegemoni” (augusti 2011) ser till vikten av att rama in diskussioner och föreslår även ett slags ”entrism”, genom vilket vita nationalistiska narrativ införs inom vitt skilda grupper och rörelser från det politiska spektrat. Johnson anser att det finns utrymme för en vit nationalistisk miljövård och till och med en vit nationalistisk liberalism, i och med att liberala värderingar, såsom homosexuellas rättigheter, feminism och till och med antirasism, i själva verket är unika för vita och inte är troliga att frodas i ett Amerika där vita reducerats till en minoritet.

I överensstämmelse med tanken på en sådan entrism fokuserar ”Metapolitik och ockult krigföring” (december 2012) på hur den nordamerikanska nya högern kan bygga hemliga sällskap och knyta osynliga nätverk. Den här essän, som frammanar Julius Evolas och René Guénons traditionalistiska föreställningar och deras syn på historien som cyklisk, erbjuder även en ledtråd till varför Johnson kallade sin organisation för Counter-Currents till att börja med:

Guénons poäng är att alla verkligheter är sammansatta av motsatta krafter i jämvikt. Idag är den Mörka tidsålderns strömningar dominanta. Men det betyder inte att den Gyllene tidsålderns motströmmar är helt frånvarande, för om de vore frånvarande skulle världen kollapsa i totalt kaos i stället för att uppvisa den ondska och omvända ordning som råder idag… Därför måste det finnas en motström från den Gyllene tidsåldern som har en utjämnande inverkan på den Mörka tidsåldern, fast på ett dolt och tillbakadraget sätt. (s. 55)

Omstridda frågor

Hans essä ”Vårt fel?” (april 2012) är ett bra exempel på hans syn på judiska spörsmål. Den är välplacerad i början av bokens andra del – ”Omstridda frågor” – eftersom den judiska frågan föranlett kontroverser bland vita nationalister under lång tid. Medan en del föredrar ”de tre apornas” taktik (se inget ont, hör inget ont, säg inget ont), tror andra som Johnson på att nämna elefanten i rummet vid namn. I denna essä gör Johnson upp med den konservative debattören Patrick Buchanan:

Buchanan, till exempel, vet att många av de destruktiva politiska riktningar som han kartlägger i sin bok [Death of a Superpower] drevs av den organiserade judenheten i syfte att öka deras makt på de vitas bekostnad. Men Buchanan har valt att spela enligt semitiskt korrekta regler, så han behandlar judarna som en del av ”oss” och hävdar sedan att ”vi” gör det mot oss själva. (s. 112)

Trots att vissa judar verkar förkroppsliga moderniteten och dess skadliga inverkan på vita, är de inte den enda orsaken bakom den. Varje analys som antyder detta har två särskilt skadliga konsekvenser: (1) den fritar vita från allt ansvar för deras egna bekymmer, och (2) förblindar dem inför andra viktiga faktorer. Till Johnsons favör är att det inte är troligt att han förbiser de andra viktiga orsakerna till den vita tillbakagången, men varje vit nationalistisk utläggning som skyller på judarna måste hanteras med försiktighet eftersom sådana utläggningar tenderar att ha ett tvångsmässigt grepp kring lägre begåvade sinnen, eftersom lättvindiga beskyllningar lätt kan bortförklara en hel del svåra problem.

En annan omstridd fråga som passande placerats i den här sektionen handlar om hur den nya högern bör betrakta sin relation till den gamla högerns problematiska profiler, i synnerhet Adolf Hitler. Det här är en fråga där Johnson och jag haft omfattande sammandrabbning – förra året i Alternative Rights kommentarsfält – efter publiceringen av den essä som inkluderats här, ”Bördan av Hitler” (april 2013).

Johnson argumenterar för att Hitler, trots stora brister, inte desto mindre var en person som på allvar brydde sig om sin ras. Jag finner det problematiskt i skenet av hur nazisterna behandlade vissa vita befolkningar under andra världskriget.

Johnsons försvar av Hitler är, även om det är intressant, ett undantag från förslaget i titelessän där han åberopar Jonathan Bowdens förslag att helt enkelt ”kliva över” besvärliga historiska profiler, ungefär som den nya vänstern gjort med de många av skeletten i deras egen ideologiska garderob. Å andra sidan figurerar Hitler kanske alltför markant i våra fienders propaganda för att man bara ska kunna ”kliva över” honom.

För att krossa vänsterns makt, skulle det vara välgörande att avveckla den skuld som emanerar från Förintelsen. Den frågan behandlas i ”Att hantera förintelsen” (juli 2012) – återigen en fråga som delar vita nationalister i olika läger.

Men medan det är en sund taktik att revidera Förintelsens historia eller att sätta den i ett sammanhang av andra folkmord som främst anstiftats av vänstern, kommer den att ha sämre chanser att lyckas om de som utför revisionen ser ut att ha (a) en känslomässigt betingad fientlighet gentemot judarna, och (b) hyser en uppenbar beundran av Adolf Hitler. Det är en paradox, styrkt av vänsterns antikrigsrörelser, att det effektivaste motståndet mot den judiska makten sällan kommer från dem som uppfattas som judehatare.

I ”Vit nationalism och judisk nationalism” (augusti 2011) diskuterar Johnson nationalisters behov av att vara konsekventa och se bortom ett specifikt ogillande av judar eller Israel. Nationalister som föraktar judar bryter ofta mot sina egna principer när det gäller Israel, i det att de hävdar att judarna inte har någon rätt till en stat i Palestina. Johnson gör observationen att stöd för sådana föreställningar, som kan vara oproblematiskt för den europeiska nya högern, berövar det vita Amerika på sin existentiella legitimitet, en nation byggd likt Israel på mark som inte alltid tillhört den. Han kallar dessa uppfattningar för ”Samson-alternativet” efter den bibliske profil som förgjorde sig själv i syfte att förgöra sina fiender.

Som etnonationalist invänder jag inte mot Israel eller sionismen per se. Ja, jag invänder mot vår utrikespolitik gentemot Israel och dess grannar, som dikteras av israeliska intressen snarare än amerikanska intressen. Ja, jag invänder mot utrikesbistånd till Israel som inte tjänar amerikanska intressen. Men låt oss vara glasklara här: Dessa är inte problem med Israel per se. Dessa är problem med den judiska diasporan i Förenta staterna. (s. 148)

En annan omstridd fråga som Johnson hanterar förträffligt är ”Den kristna frågan inom den vita nationalismen” (maj 2010). Huvudfrågan handlar om huruvida vi aktivt borde bestrida kristendomen på den nietzscheanska grunden att den är en främmande och till sin natur en globalistisk ”slavreligion”, ovärdig traditionalistiska européer. Johnson framhäver skarpsinnigt att kristendomen alltid varit benägen att följa snarare än leda tidsandan, och att detta förklarar dess rådande liberala åskådning. Man skulle även kunna hänvisa till dess tidigare roll i att rättfärdiga slaveri och rasskillnader. Av detta följer att om den vita nationalismen segrar i framtiden, kan kristendomen förväntas svänga runt som den vindflöjel den alltid varit.

Vidare, eftersom personliga religiösa övertygelser tenderar att sitta djupt, och eftersom kristendomen själv varit en väsentlig del av den västerländska identiteten under omkring 1500 år, skulle det inte bli någon lätt uppgift att avkristna Väst, hur önskvärt det än skulle kunna vara. Sådana ansträngningar skulle troligare leda till splittrande käbbel. Johnson framhåller förnuftigt:

Det tillhör den politiska kampens grundprinciper att man alltid bör arbeta för att bevara enigheten i de egna leden medan man sår split hos fienden. (s. 158)

 Att bygga en rörelse

Det kan verka en aning illavarslande att den kortaste av bokens fyra delar bär rubriken ”Att bygga en rörelse”. Det skulle kunna uppfattas som att det finns mer arbete att göra här, eller kanske att mycket av det vi behöver veta redan finns underförstått i det material som behandlats i andra kapitel.

Med tanke på den svåra situation vita nu står inför i sina traditionella hemländer, är det förvånande att inte mer fanatism till vitas försvar utvecklas. I ”Att lära av vänstern” (juni 2010) reflekterar Johnson över Dedication and Leadership (1966) av Douglas Hyde, en brittisk kommunistaktivist. Han jämför det stora stöd som enskilda vänsteranhängare gav sina rörelser med det ibland halvhjärtade stöd som den vita nationalismen får:

Jag blev särskilt imponerad av ett exempel på den hängivelse och självuppoffring som var praxis i kommunistkretsar. Hyde och hans anställda partikamrater tog åtta fjortondelar av sin inkomst – mer än 50 % – och pytsade det tillbaka in i partiet. De gjorde detta varje avlöningsdag, inte bara vid särskilda tillfällen. (s. 205-6)

Många människor kan tänkas vara sympatiskt inställda till vår uppgift, men det finns en fråga som måste ställas, som i fallet med ett fotbollslag som ligger under med tre mål efter första halvlek under en ligamatch: ”Hur stark är egentligen viljan?”.

Andra problem som behandlas i den här delen är fenomenet med vita nationalister som tar avstånd från sina övertygelser (”Avhoppets psykologi”, juli 2013), och behovet av att undvika att göra rörelsen skada genom missriktad entusiasm eller egoproblem (”Först och främst, gör ingen skada”, september 2010). Det är en livsviktig princip, eftersom den vita nationalismen tenderar att, som Johnson framhäver, locka många olika människor med speciella personlighetsstörningar.

Personlighetsstörningar som narcissism och psykiska störningar som depression och bipolärt syndrom är överrepresenterade i våra led. … Trots att den vita nationalismen är anti-egalitär och elitistisk i teorin, tenderar vita nationalister att i praktiken dalta med och till och med lyfta fram personer som är mentalt och fysiskt bristfälliga och osunda. (s. 234) 

Distraktioner och återvändsgränder

Den fjärde och sista delen är heller inte särskilt lång. I ”Vita nationalister och mainstreampolitik” (november 2010) argumenterar Johnson mot att slösa energi på att bli involverad i mainstream-organisationer, som Tea Party, även om de verkar lovande. Som med så många andra saker är allt emellertid en fråga om balans, eftersom viss grad av entrism eller delaktighet i dessa rörelser kan hjälpa till att tjäna saken:

Jag är helt och hållet för att skapa frontgrupper och publikationer som kontrolleras av bona fide vita nationalister och som tangerar den yttre kanten av etablissemanget. Dessa fronter låter oss rekrytera och radikalisera människor, samt få dem att röra sig i rätt riktning. … Men inget syfte är betjänt av att man övertalar vita nationalister att röra sig mot etablissemanget: att hålla tyst, smälta in och ägna våra knappa ekonomiska resurser och tid till att jobba för marginellt bättre systempolitikers framgång. (s. 243)

Liknande tankar behandlas i ”Varför konservativa FORTFARANDE inte kan vinna” (december 2010), medan ”Statusjakt, judar och rasmedveten populism” (augusti 2011) tar i dessa frågor på ett mer fokuserat sätt utifrån vita eliters intressen, en grupp som blir politiskt bedragen genom sitt ständiga intresse för den etablissemangsgodkända konservativa rörelse som gör väldigt lite för att bevara eller tillvarata sina intressen.

* * * *

Bokens främsta styrka är att den tar itu med massor av viktiga frågor på ett klart och lättillgängligt sätt. Den kan också erbjuda ytterligare insikter vid en andra genomläsning. Vita nationalister och anhängare av nya högern bör absolut ha ett exemplar i sin bokhylla.

Men samtidigt som hans tankar är viktiga och djupa, handlar mitt största beröm om det stilmässiga: Johnsons prosa är ytterst noggrann, välavvägd, smidig och välutvecklad. Den har en viss puritansk skönhet som frammanar den estetiska gestalt som introducerades i början av denna recension – den gestalt som sitter i öknen och begrundar skyarna och framtiden.

Av Nyanserat.nu
Engelsk version Greg Johnson's New Right vs Old Right